långt in i djupet.
Jag tycker att det är väldigt konstigt att vissa människor måste slita som djur medans andra bara glassar vidare.
Att vissa inte tycker det är självklart att finnas till och ställa upp. Utan att ställa frågor, utan att gnälla.
Jag önskar att livet vore lite enklare ibland. Att vissa kunde få en liten knuff i rätt riktning. Inte bara kämpa sig upp för uppförsbacke efter uppförsbacke.
Ibland tror jag att det är mer eller mindre meningslöst att vara trevlig och hjälpa andra. Att finnas till.
Jag ser alltför mycket som tyder på att det inte spelar någon roll hur man är man mot andra.
Att man inte får så mycket tillbaka ändå.
Det liggar mer i vissa personers natur att vara bra medmännsikor. Tyvärr finns det andra som inte verkar ha det alls.
Jag anser mig vara en ganska glad och trevlig person. Ärlig, rak men också väldigt känslig. Jag tycker det sistnämnda tar upp mer och mer av min personlighet. Kanske också mer ilska också.
Jag är glad att jag åkt iväg lite grann, kommit iväg från kvicksanden som ibland kan kännas som man sjunker mer och mer ner i. Det är inte bara skit hemma, absolut inte! Det finns mycket jag älskar hemma! Massor! Men detta inlägget handlar inte om det. Det handlar om min besvikelse på männsikor som egentligen borde göra allt för att hjälpa varandra och finnas där för varandra.
Jag är, som ni förstår, lite trött på vissa saker. Däremot tycker jag inte synd om mig själv, jag tycker synd om andra i min närhet.
Kan man göra något för att få vinden att vända?
Jag har ganska stor tro på det, jag undrar nog mest när det ska ske.
