blancoazucena

Suck. Jag har precis lyssnat på denna veckans uppgift i engelskan.
Denna veckan handlar min skrivuppgift om ätstörningar, vilket beyder att man ska ha massa åsikter om det.
Veta precis vad man tycker och kunna diskutera det i uppsatsen. Inte det lättaste. 
Kanske blir det lättare när man väl kommer igång med skrivandet, men just nu kan jag inte fokusera alls. 
 Någon som har fokuseringstips? :)

Jag kan inte fatta hur fort veckorna springer iväg. Jag hänger liksom inte med. Det värsta är väl att folk säger att det går fortare ju äldre man blir. Ska mina veckor vara över på några timmar sen då?

Det lustiga är att jag inte riktigt vet vad jag gör av min tid. Jag måste verkligen fundera.
Kvällarna förstår jag för just nu sitter jag som klistrad vid flera program som jag bara "måste" följa men vad gör jag egentligen på dagarna? Jag har insett att engelskan tar ju faktiskt bra mycket mer tid än vad man tror. Sen så är det faktiskt så att jag lever rena rama Svenssonlivet nu när jag bor hemma. Visst, jag har inget emot det, men jag skulle bra gärna vilja åka en sväng och se lite av vad världen har att erbjuda. Jag älskar att vara med min familj så att åka kommer att bli jävligt tufft, men antagligen lika nyttigt. Jag vet hur mycket jag kände att jag växte när jag åkte till Spanien. Inte hade jag trott att jag skulle klara hälften av vad jag gjorde när jag var där och eftersom det är en ganska schysst känsla så känner jag att jag gladeligen ger mig ut på liknande bravader igen.
Vissa dagar längtar jag oerhört mycket tillbaka till Spanien och alla fantastiska människor där och absolut inte minst min fantastiskt fina "Spanien familj". Ena stunden tänker jag att det är självklart att jag ska tillbaka dit men i nästa så tänker jag, jag har världens chans just nu att få se så mycket mer. När man aldrig vart ute och rest innan så börjar det nästan kännas som en självklarhet. 

Jag vet inte om jag egentligen vill skriva om det här redan men jag blev kontaktad av en familj som bor på Sardinien som lät mycket trevliga och kändes sådär bra som jag förklarat innan att jag tycker att det måste göra. Jag har valt bort många familjer och det är faktiskt jätteviktigt att första intrycket är näst inpå utmärkt. 
Så nu får vi helst enkelt se hur det blir. Jag vill extremt gärna åka till Italien och att hitta en familj där en av föräldrarna dessutom är svensk är toppen, så när de kontaktade mig blev jag jätteglad. Då är man också extra glad när det känns sådär bra, ni vet! :) Så, visst hoppas jag att det fortsätter kännas bra och att jag hamnar där men jag tror också väldigt mycket på ödet. Är det meningen, så blir det!

Bild från google, på Sardinien.

Jag kunde låta bli att riva loss denna biten från vår handlingslista.
 Med högljudda protester från Tilda som skrev den.



Vi behövde handla Cornflakes.

Jag har alltid funderat över vad "mitt" ordspråk skulle vara. Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med det
och jag tycker att det finns alldeles för många bra ordspråk som man isånnafall skulle vilja välja.
Jag har nu hittat ett som jag känner att alla borde leva lite mer efter i dagens samhälle;

Festina lente!

Det är latin och betyder skynda långsamt.
Jag vet någon, speciellt, som skulle må bra av att leva efter det. Min mamma.



"Fabula acta es, plaudite"! - Ett annat jag och mor min hittade som vi fastnade för! :)

Jag hade en liten tanke om att skriva om det jobbiga sakerna i livet som man bara måste leva med. Ur min spotify har det stömmat ut lugn musik ett par timmar nu och sängen har hållit mig varm, gjort så jag kunnat fundera. Jag kände att jag behövde skriva av mig lite av mitt virrvarr i huvudet men nu kommer jag inte så långt. Hoppas att no förstår vad jag menar. Ibland blir jag bara så frustrerad över universums konstiga tester vi måste gå igenom. Det som gör mig mest förbluffad är att man ska genomgå så mycket prövningar som man inte sedan kan få någon ordentlig distans till. Att man ska behöva älta det, om och om igen. Att man ska fundera, vad hände? Varför? Utan att egentligen komma fram till något bra svar. Frågorna bara trycks längre och längre in och bort att man snart glömmer bort dem. Ändå ligger de där och skaver på vardagsfridfullheten och snart finns det små sår lite varstans. Ärrbildningen gör att man glömmer igen, men plötsligt rycks även de såren upp. Det låter som att mitt liv är ganska misserabelt på den beskrivningen. Jag tycker inte det, utan alla ärren hade jag inte varit den jag är idag. Om jag tänker efter så blir jag ganska glad. Jag har många ärr som jag inte funderat på, på år och dar. Sådana ärr som inte längre går att riva upp. Det är framförallt de ärren som gjort mig starkare.

Det jag egentligen vill komma fram till är att, jag ska göra allt i min makt att inte få några mer sår. Jag ska göra allt jag kan för att inte tillåta att meningslösa saker ske i mitt liv. Allt jag kan styra över, ska jag styra uppåt och runt all smörja. Jag ska göra sånt som jag mår bra utav, och göra mitt bästa för att få andra att göra likadant.
Jag är faktiskt en väldigt lycklig och positiv person, jag ska försöka dela med mig av det lite mer. Lite mer solsken.

Idag är vi väldigt ynkliga. Nästan allihopa.
Eländiga och svaga är nog de två orden som bäst beskriver oss idag.

Det är tur att vi har en så fin trädgård att gå och plocka blåbär i så man kan njuta lite

Det tråkiga med hattfest (förutom att folk inte kommit ihåg temat!) är när det är super varmt. Det finns ju inte någon normal människa som orkar ha på sin en huvudbonad i hettan som var ett par timmar på eftermiddagen...
Sen om vi annars är så normala är en annan sak... :) 

Jag var hos läkaren för några år sedan för någon slags konstig kramp jag fick i ryggen. Jag vet att första gången jag kände av det var runt var 2004 och sedan följde ett antal olika undersökningar och otaliga resor till flera olika doktorer.
Alla med samma svar: Inget som var fel.
Tillslut hamnade jag hos en kvinnlig läkare på Husläkarna som efter två minuter kom på att jag är överrörlig i mina leder. Musklerna krampade för att jag var för svag i dem. Hon sa till mig att jag måste träna mycket för att kunna bära på ett barn och sedan förlösa det. Ni som känner mig vet hur gärna jag vill ha barn, gärna för flera år sedan, kan nog tänka er min panik. Jag började träna en del men sen försvann liksom manin. Trots att jag borde träna av massor av andra anledningar så har jag inte haft förmågan att rikitgt ta tag i den delen av mitt liv.

Idag hade jag tid hos samma läkare igen. Denna gången p.g.a. min huvudvärk. Jag har aldirg mött en annan människa med ett sånt enormt intresse av att verkligen, och då menar jag verkligen, hjälpa mig. Att få bukt med huvudvärken. Se till att den försvinner. Inte bara ta bort symptomen utan även orsaken. Hon sa, åter igen, till mig att det är mycket spänningshuvudvärk. Mer än så vill jag inte gå in på det hela men hon försökte verkligen hjälpa mig. Jag kan inte förklara hur skönt det var att en läkare tog det på allvar. Nu gäller det bara att försöka ge 110% för att få bort det men med väldig hjälp på vägen.

Tänk att denna fantastiska människa faktiskt är den som hjälpt mig i båda fallen. Nu mera tänker jag aldrig gå till någon annan. Tänk att hon, efter några få minuter, båda gångerna, kunnat ställa en korrekt "diagnos" och sedan se till att hjälpa mig med vart jag ska vända mig härnäst. Tänk om fler läkare hade vart som hon.

Jag inser nu när jag skriver vilken "kärleksförklaring" det blir till henne. Men vilken lättnad jag känner.
Hon har egentligen inte gjort mer än förstått, lyssnat och gett mig råd och ordination.
Men. Jag blev tagen på allvar. Ordinationen skall helt enkelt följas.

Relief.

Idag är det Kungsbacka som gäller på förmiddagen. Jag ska till läkaren (igen!) för att se om man kan få någon bukt med min satans huvudvärk. Det hade suttit fint! Hoppas, hoppas!

Sen är det engelska som gäller. Mindre uppsats ska skrivas om "teenage pregnancy", ganska kul faktiskt! Det är resten av uppgifterna som inte är lika roliga.

Nu måste jag skynda, måste se till att vara ute i tid så man har tid att kämpa sig fram i blåsten!
Ha en fin dag!

Jag vet att min uppdatering åter igen är lite dålig men jag har inte tid...
Jag borde bjuda er på foton från hattfesten, eventuellt kommer uppdatering senare ikväll. När jag tröttnat på engelskan.

Btw, det är ganska mysigt att sitta inne med tända ljus och plugga när det regnet piskar mot fönstrer och blåser storm. Lite lättare än att sitta framför datorn då än om det vore sol.

Åter till pluggandet!

Jag tänkte idag att jag inte har bloggat på jättelänge, men det är bara två dagar sedan.
Eftersom jag inte är någon stor-bloggare direkt så är det ju ingenting! Löjligt.
Men på något känns sätt det som att jag behöver blogga. Mest för de som inte är med i vardagen hela tiden som ändå vill se vad som händer och sker, men också för min egen skull.
På något sätt blir det lite som att skriva dagbok, att skriva av mig. Men just nu har jag så mycket som snurrar i mitt huvud att jag inte kan tänka riktigt klart, vilket gör att skrivandet vissa dagar blir ännu värre.

En nära vän till mig sa att hon inte heller hade någon större lust att blogga längre. Att hon ville lägga ner sin blogg.
Kanske står vi alla lite stilla på bloggfronten då och då.

Idag ska jag iallafall åka till farfar på "fest", så kallad "hattfest". Där ska man dyka upp i någon slags huvudbonad. Jisses vad det är svårt att komma på något roligt. Allt blir bara väldigt seriöst. Kanske gör inte det något?
Jag ska försöka se till att bara ha roligt,  så kanske virrvarret i mitt huvud försvinner! :)

Grattis till min älskade mamma som idag fyller år!
Tänk att jag har den finaste mamman i världen!

Sitter just nu och försöker mitt yttersta för att plugga engelska som just nu känns omöjlig.
Antagligen har lite för lite tålamod. En avgörande faktor är nog också att jag inte hittar faktan jag behöver!

Jag tror jag ska lyssna på lite peppande musik och sedan gräva ner mig i engelskan efter det.

Vi åkte i ilfart in till Göteborg förut för att hinna till RixFm Festival som det kallas.
Först strejkade bilen och sen fanns ingen parkering. Sedan var det också så att man var tvungen att gå runt hela skiten för att få komma in. Ganska sena. Vilket egentligen inte gjorde så mycket eftersom det från början bara var pubilkuppvärmare som uppträdde. Men, vi fick stå så lång bort som det bara gick, vilket gjorde att man varken såg eller hörde. Mille tappade ganska fort humöret så underhållingen för honom gick på högvarv.

Visst. Darin, Hassle, Ola, Rebound. Låter som rena drömmen för Tilda. Däremot så kör de tjugo andra låtar som man knappt känner till. E.M.D, som klart var det riktiga dragplåstret, gjorde förvånansvärt bra ifrån sig. Även Erik Grönwall, som vann idol sist, var rolig att titta på. Där har vi en människa som verkligen utstrålar glädje för att uppträda och skäms inte för att bjuda på sig själv. RixFM konferencierna Gerf Fylking, Sofie Wistam m.fl var däremot som ett skämt. Sexskämt kan väl vara okej om det är ett, inte när alla deras grejer går ut på det och 80% av publiken inte borde höra det.

Mille var i mindre trans när "Unstoppable" kom ut så scenen. Han visste inte riktigt vart han skulle göra av sig själv. Skulle han tycka att det var jätte roligt eller skulle han tycka att det var förfärligt jobbigt? Han finns ju annars bara i telefonen. Mot slutet var han vild som jag vet inte vad. Jag gick då iväg med honom och upptäckte att man kom in väldigt nära scenen. Det tyckte Mille var lite roligare. Där såg man ju E.M.D, livs levande.
Tänk så spännande! :)

Med mycket vilja följer också en del tårar.

Idag är jag barnvakt igen. Vi har varit uppe på den stora gården på Lindfjäll för att titta på kattungarna.
Jisses va söta, man vill bara ha! Björnbärsplock var också givet på vägen.






Eftersom Tilda inte fick följa med på Oskar Linnros häromdagen så ska vi eftermiddag åka in till Göteborg för att gå och titta på Rix FM festival. Eftersom det är minst 5 stycken artister från idol så tycker hon nog att det är toppen!
Får väl se om vi får plats, det lär vara mycket folk och platsen är liten. Men försöka ska vi! :)

En väldigt bra dag har gått förbi. Min gamlafarmor blev i julas någon gång helt plötsligt väldigt dålig.
Nu bor hon på ett demensboende och vissa dagar är bra, andra inte.
Hon har alltid varit superpigg och alltid vart med och fixat och grejat så när hon blev "gammal" så fort kom det nästan lite som en chock. Idag fyllde hon 87 år. Det var lite jobbigt till en början, hon var upprörd och ledsen men Tove (min faster) har jobbat med äldre, med demens, så hon vet hur man ska ta dem. Vi fokuserade på det positiva, presenter och sådant och vips var det ledsna som bortblåst. Den underbart fina fick sig en liten makeover med hårklippning och fotvård och var mycket nöjd efter. Efter en stunds vila var hon ännu lite piggare och bad om kaffe och väldigt mycket tårta. Jag vet inte hur mycket hon hörde men vi sjöng för henne. Kanske bra om hon inte hörde så mycket eftersom vi av någon konstig anledningen sjöng helt fel! Det känns iallafall som att det var en väldigt lyckad dag!

Förresten så fick även jag topparna klippta av snälla Eva så mitt hår överlever några veckor till!


Fantastiskt fina gamlafarmor Solveig och lilla Tilda!


Blåbärsmun!


Söta pojkar!

Toves nya fransar!



Inget födelsedagsfirande utan alkohol! :)

Förresten så fick även jag topparna klippta av snälla Eva så mitt hår överlever några veckor till!
En väldigt varmt men också väldigt bra dag!

Jag kom precis på att jag sett en blogg som är, ni vet sådär, supergullig.
Jag låter fotona tala för sig själva.



länk: http://milasdaydreams.blogspot.com/

Jag håller på och gör mig iordning för idag ska vi fira vår gamlafarmor för att hon fyller år. Jag måste säga att jag har dålig koll på vad hon fyller nu. Dåligt av mig. Ska iallafall bli kul o träffa henne!
Jag är trots allt hennes favorit barnbarns barn :)

Här kommer delar av min torsdag i foton.
Björnbärsplock, bullbak med ramlösaflaska som kavel, naturskönt, människor och Oskar Linnros.

Nja, att kalla det livsval är väl lite att ta i. Men ganska viktigt är det. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv.
Vad jag ska bli när jag blir stor liksom. Jag vill ju helst av allt plugga till socialpedagog.
Men samtidigt tror jag ju att det finns en mening med allt och eftersom jag inte kommit in än så är det antagligen inte värre än att jag inte är redo för det ännu. universum har helt enkelt en annan plan för mig. Frågan är vad den är? Jag hade/har en hel del planer på att åka utomland igen. Frågan är bara Var? Hur? När?
Jag har inte en aning faktiskt. Jag blev rätt avtrubbad när mina planer att åka till Schwiez gick i stöpet. Det var  första familjen som jag verkligen kände att jag ville åka till. Eftersom jag hade det så oerhört bra hos familjen Hallberg/Arcila så är jag ganska (läs: väldigt!) kräsen. Hur ska man kunna hitta en ny familj, som man känner att man trivs så bra ihop med? För för mig är det superduper viktigt att jag känner så. Att allt känns rätt. När Karin kontaktade mig så kände jag med en gång att jag skulle till dem, inte en sekund av tvekan. Och visst hade jag rätt i det. Magkänslan är till för att följas. Jag kan inte ens komma ihåg att vi hade någon telefonkontakt innan. Jätteskumt, att jag  vågade mig iväg på det. Som sagt, det fanns en mening med det. Lite samma sak var det när jag pratade med mamman från Schweiz, att det kändes väldigt bra. Men visst finns det någon anledning att jag inte kom iväg dit. Frågan är då vad jag ska göra nu? Eller om 5 veckor. Nu pluggar jag engelska i några veckor så jag kan söka in till lärarprogrammet också. Min plan var lite att plugga spanska, något som jag också vetat till 100% att jag vill göra. Kanske tillochmed våga mig iväg till underbara Espania för att studera det där. Men, är det något jag klarar av? Eller något jag verkligen vill? Jag vill ner till människorna och platsen, men vill jag plugga?
Jag kan i och för sig längta ihjäl mig efter Spanien så att läsa hade kanske varit toppen.
Visst kan jag plugga spanska här hemma om inget annat roligt händer. Typ att jag får ett jobb eller så. Men.
Nu är det så att jag snöat in mig helt på att läsa italienska också. Jag har alltid velat lära mig italienska.
Jag har tänkt att spanska är större och jag har mer nytta av det men efter att jag hade kontakt med familjen i Schweiz (som bodde i den italiensktalande delen) så fick jag total dille på det. Så nu står jag i valet och kvalet.
Vad ska jag välja? Det kan ju vara bra att ha en liten plan, kan tyckas. Man kan ju alltid ändra på saker och ting.
Kanske ska jag gå på det hjärtat eller magkänslan säger? 
Isånnafall måste jag känna efter noga.

Jag vann häromdagen en tävling genom metro att gå och se Maskinen ikväll på Push.
Eftersom jag inte har någon och gå med så får jag strunta i det. Det känns så jävla pissigt. (Ursäkta spåket!)
Det är ju inte varje dag man vinner sådana saker direkt! Skit tåkigt rent ut sagt!
Så det blir en helt vanlig fredagkväll hemma med familjen som vanligt. Lite bitter? Ja.

Jo, visst kan jag mer inse efter att plockat de första björnbären detta året att jag kanske är lite crazy när det gäller de bären. De flesta tar att det inte går att komma åt bären för att det är för igenvuxet. Inte jag.
Jag behöver inte säga mer än så för då kommer folk tro att jag är helt fullkomligt från vettet!

Vi har också hunnit göra bullar som nu står på jäsning. Nu väntar lite städning och om en stund tar jag bussen och tåget in till Göteborg. Där är det kulturkalas som det nu mera kallas. Jag och Lillebror ska gå på Oskar Linnros! :)

Lägger upp foton sen eller imorgon! Hoppas ni har det lika bra som jag! :)

Efter en del shopping och storhandling igår eftermiddag var vi helt slut. Men jag fyndade må ni tro!
Jag köpte en ljus (gammelrosa tror jag det kallas) skinnjacka och ett par haremsmysbyxor för 174:- (!)
Jätte nöjd! Hittade också present till lilla Álvaro som snart fyller 1 år! :)

Idag är det ut i solen som gäller! Jag som är helt fullkomligt tokig i björnbär och ser om det finns mogna sådana på flera mils avstånd ska definitivt ut och plocka. Full mundering gäller!
Under en promenad häromdagen hittade vi några björnbär och besatt som jag blir av de fantastiska bären så var vi halvt fördärvade efter brottning mot buskarna. Jag lyckas nämligen få med min lillasyster.

Mamma sa idag att hon ångrar att jag heter Lisa i andra namn, björnbärstokig hade passat bättre enligt henne.
Hon säger att mina ögon blir som galna när jag ser björnbär och att ljuden jag ger ifrån mig när jag ser dem inte går att jämföra med något annat. Kanske kan det stämma.

Min kära vän Bellan vill dock aldrig plocka bjärnbär med mig igen.
Efer att hon snubblat på en eltråd, rakt ner i ett dike för att bryta armen så tycker hon att de dagarna är över.
Det var nämligen, enligt henne, mitt fel. Hon har numera vad hon kallar för en "Nemo-arm".
Visst kan jag bli galen när jag plockar och gör vad som helst för att få tag på bären men inte är det mitt fel att hon inte kan stå på benen! :) Hon ska nog bli redo att plocka björnbär med mig igen, om inte kan jag plocka för henne!

Denna underbara skylt hänger på lillasysters dörr

Tråkigt inlägg för er som inte vill ha en utläggning i vilken huvudvärk jag hade under gårdagen. Jag ville bara skriva av mig!

Efter ett dyng i smärta så har det mesta gått över. Jag vaknade med huvudvärk igår men till en början var det inte så farligt. Jag gjorde dock inte många knop men inte trodde jag denna gången att det skulle utvecklas som det gjorde. Efter ett par timmar trodde jag att huvudet var påväg att trilla av så jag tog en migrän tablett och la mig. Jag har ett knep annars när jag ska lägga mig med huvudvärk. Det funkade inte alls, tvärtom! Det gjorde mycker ondare än vanligt! Jag brukar nämligen vara tvungen att ligga på mage och trycka huvudet in mot kudden, in i handen. (Världens sämta förklaring kanske!)
Efter ett par timmar till så kom mamma hem och läste på tabletterna om det gick att ta flera. Vilket det verkar som att det gjorde så jag tog en till och tänkte att det givetvis går över då. Men icke. jag väntade och väntade i säkert två timmar, utan resultat. Så då gick jag ut på en liten promenad för att jag inte kunde ligga stilla längre, jag höll på att bli tokig. När jag kom hem var det värre än någonsin och jag la mig i sängen undetiden de andra lagade mat. När maten var klar satt mådde jag så illa att jag inte kunde äta och tårarna bara rann. Ny tablett och sängen som gällde. Tror ni att den hjäplte då? Självkart inte. Eftersom jag dessutom hade legat i sängen så mycket så fick jag ont i ryggen också.  Suck, säger jag bara!

Idag när jag vaknade så var värsta värken borta. Jag hoppas för allt i världen att det inte kommer tillbaka!

Eftersom pappa åkte till Japan igår morse så var planen att jag skulle kunna hjälpa mamma. Istället fick hon hjälpa mig. När jag skulle lägga mig igen efter maten igår så skulle jag bara ställa in gelén i kylen. När jag tar tag i locket så flyger det iväg. Jag vet inte hur jag bar mig åt men det flög iväg, ner på golvet. Eftersom mitt huvud känns som att det ska explodera varje gång jag böjer mig ner och reser mig upp så blev jag lite smått irriterad och kastar skeden bort till diskhon. Tror ni inte att skeden går sönder då? I två delar. Den ena, själva skeddelen med lite gelé på fortfarande, på golvet. Och den andra upp i en skål med svamp i. I ren förtvivlan skrattar jag samtidigt som jag gråter och mamma bara skakar på huvudet. Stackars mamma, när hennes äldsta, vuxna dotter efter en dag med migrän som inte försvinner what so ever, blir som en barnrumpa.

Idag ska jag hjälpa mamma, min fina mamma!

Jag hatar tandläkaren. O nu ska jag dit.
Wish me luck!!!

Jag tycker inte om att medge nederlag eller om jag har fel i något. Den sidan av mig är kanske den jag behöver jobba på mest. Jag är inte så mycket sån med nya människor. Men de i min närhet, som jag vet precis vart jag har, får erfara det då och då.

Nu tänker jag medge ett, för mig, nederlag. Jag blev häromdagen kontaktad av en familj som bor i Schweiz som ville ha en Au Pair. Eftersom det var mycket i dagarna som vart så ringde jag inte upp förrän igår och det visade sig att det kändes sådär jättebra, precis den känslan man är ute efter! Mamman talade om för mig att hon redan hade kontakt med en tjej som hon mer eller mindre lovat, som hade första tjing på att komma till dem. Vi skulle höras av idag efter vi båda funderat och nu ringde hon och sa att den andra tjejen skulle komma till dem.

Av de ca. 20 familjerna som har kontaktat mig så har jag inte känt för mer än 2 att jag skulle kunna tänka mig att åka till. Jag vet inte om jag är extremt kräsen eller vad det är. Men denna gången kändes det verkligen jättebra, därför känns det nu väldigt surt. Och jag är inte bra på motgång, ännu mindre när det är något som från början kändes väldigt bra.

Visst sa hon också att hon gärna ville att jag skulle komma till dem och att hon skulle ringa om det blev några ändringar, att hon också tyckte att det kändes bra. Men eftersom jag, som sagt, behöver jobba på den där nederlag och motgång biten tar det en stund för mig att ta in det. Jag får väl helt enkelt nöja mig med att vara 2:a och hoppas på att 1:an backar ur!
Tråkigt det där!

Nej, nu ska jag snart sova. Eftersom jag ska till tandläkaren imorgon kan jag behöva alla energi jag kan få!
Sov så gott!

Denna helgen har min lillebror och hans fotbollslag varit med i Eskilscupen som spelas nere i Helsingborg.
Redan första kvällen var det stökigt utanför deras fönster när de skulle sova. Våra Onsala killar är väl inte de mest beskedliga och ganska stora i käften men de hade sagt till dessa killarna att de fick gå därifrån eftersom de skulle spela match klockan 08.00 dagen efter. Matchen dagen efter förlorades och efter det hade de stött på de killarna igen och tjafset kom med en gång. Helsingborgskillarna, som var ett år yngre, ringde till äldre killar och kaoset var ett faktum. På lång väg har jag hört att de hade knogjärn och knivar, hur det är med det vet jag inte men jag tycker det är sorgligt att man det ska börjas med sådan skit redan i 15, 16-års åldern. Med tanke på hur mycket som händer hela tiden i världen och hur mycket media talar om varje dag så kanske man inte borde bli förvånad när det händer saker i ens närhet. Killarna skyndade iallafall hem och i rädslan att de skulle kastas sten genom deras fönster ringdes det till polisen som säger att de kan cirkulera runt men de kan inte göra mer än så. Beslutet var då att åka hem, arrangörerna kunde inte garantera deras säkerhet.
 Kunde inte garantera 15åriga killar på fotbollscups säkerhet.
Jag blir mörkrädd. Efter att sociala på något sätt blivit inblandade och även nattvandrare så hade de lite möte där majoriteten tyckte att de skulle stanna. Efter det spelade de en match oavgjort och vann en. Det var deras sämsta cup någonsin och jag tror att mycket har med för lite sömn och frustration att göra. Frustrationen bubblade nämligen ur dem i matcherna, där de skreks för fulla muggar. Visst är killar i den ålderna ofta uppkäftiga och våra är inget undantag men att det ska gå så långt att man inte ens vågar vara kvar, och inte ens vet hur man ska våga gå ut till bilarna utan att få sten i huvudet. Inte okej! Det enda man kan hoppas är att de lär sig någonting utav det.

Vi åkte iallafall ner igårmorse för att titta på en av deras matcher. Vi mötte upp mormor och morfar och efter matchen åkte vi ner till stranden och åt pastasallad. Mille ville inte göra så mycket annat än att "bada". För honom innebar det att ställa sig på alla fyra och doppa huvudet i vattnet. Jag vet inte riktigt vad han tänkte men ni ska få se! :) Efter havet så åkte vi till Fredriksdal, en underbar park mitt i Helsingborg.







En förträffligt bra dag som ni ser! :)

Jag tänkte "åh, så roligt! jag ändrar lite i min blogg". Men icke! Som ni ser så ser det inte klokt ut!
Jag ska ändra, när jag inte är så arg. Mitt tålamod är nere på -100 och jag ska gå upp om sex timmar.
Så tyvärr, ni får helt enkelt stå ut. Jag är ledsen.

Sov gott!

Jag har helt glömt bort att skriva att jag och mamma var häromdagen på bio och såg Letters to Juliet.
En riktig tjejfilm. Visst är den ganska klyschig. Men ack så mysig.
Jag älskar Toscanas miljö som dom nästan hela filmen befinner sig i. Bara det!!!

Kanske var det så att det var precis den typen av film jag behövde just nu. Romantik blandar med lite skratt.
Enkelt. Precis vad jag behövde mest, mitt i all vardagsstress.



Sophie åker till Verona med sin pojkvän för en "pre-honeymoon".
Pojkvännen som ska öppna resturang intresserar sig mest för italienska ostar, mat och viner.
Så Sophie tar sig en tur i Verona själv. Hon hittar ett 50 år gammal brev till Julia från Claire, som tvingades lämna sin kärlek, en italienskbondpojk.  Hon svarar brevet och snart kommer Claire och hennes sonson för att leta reda på hennes aldrig glömda ungdomskärlek. Sonsonen vill inget hellre än att åka hem medans Sophie tycker att det är helt fantastiskt vilket gör att de ryker ihop ett flertal gånger medans de åker runt i Tosacana för att hitta Clairs kärlek. Kärleken bubblar...

Som ni hör, ganska klyschigt. Men ack så mysigt!

Igår halv elva började jag städa i min lägenhet. Strax efter sju kunde jag åka därifrån.
Vi tog kort på en del saker som man bara inte lämnar efter sig. Bara för att kunna visa om det blir mer diskussioner. Vilket jag givetvis inte hoppas! Jag mötte upp killen som bodde i lägenheten för att lämna grejer som de glömt kvar och då sa han att han var tacksam för att jag gav dem ett boende. Så helt hopplösa är de inte!
Det var skönt att avslutet inte bara blev helt galet. Trots att jag städade i ca 7 timmar igår så känns det bra.
Det känns skönt att det är borta och jag vet att hon som ska hyra lägenheten nu absolut inte kommer lämna den på samma sätt! Jag tror att det är ordning och reda på henne! Skönt!

Idag ska jag bara till lägenheten och sätta i nya lampor i alla lamporna, lämna på sofföverdraget som vi tvättat och hämta mitt förstörda bord. Ska se om man kan sätta på en ny skiva på det och göra något kul med det! Jag får titta i inredningstidningar och sen se om jag kan ta fram min kreativa sida! :) Annars får jag be Louise om hjälp! :) 

Annars är det bara massa måsten idag med. Måste fixa med böcker för engelskan jag ska läsa, till arbetsförmedlingen för intyg och påskrifter, skriva papper för csn... Bara massor av tråk!
But then again, that's life!

Jag kan inte låta bli. Först tänkte jag att jag inte skulle skriva något i bloggen.
Vissa saker ska man liksom bara hålla borta, men jag orkar inte.
Som de flesta som läser min blogg vet så har jag hyrt ut min lägenhet till ett ungt par med en liten dotter.
Anledningen att jag valde dem framför de andra som ville hyra lägenheten var för att de inte hade någonstans att bo. Jag tyckte synd om dem och kände att det var självklart att jag skulle hyra ut den till dem, trotts att ingen av dem hade jobb. Det har fungat ganska bra under tiden och vi skrev ett kontrakt innan de flyttade in.
På kontraktet skrev vi båda på att skador skulle ersättas om de skedde och även att den skulle lämnas i samma skick som den mottogs. Idag när jag kom dit, fick nycklarna och de åkte så gick jag in för att stänga fönstrena. Det var skitet överallt, lämnad mat, all reklam och tidningar för 5 månader låg kvar, fönster som knappt gick att se ut genom, förstört tv-bord. Jag kan inte bergipa hur man kan med att lämna en annan människas hem på det sättet. När jag ringer och talar om för dem att det faktiskt inte är okej att lämna det så så får jag svaret att det var dammigt under trappan och smutsigt under mattan när de flyttade in. Jaha! Så det gör det okej att lämna någons döda blommor, mögliga grytlappar och all annan möjlig skit när man hyrt någons hem. De anser dessutom att de inte ska ersätta mitt total förstöra bord. Det var ett märke i bordet innan, det var jag att det var men det kunde jag dölja med ett fat jag hade stående där. Nu är det jack i hela bordet. Eftersom jag har tagit betalt för att hyra ut mina möbler så tycker de att de har rätten att lämna det bordet där, uatn ersättning eller att ens tala om för mig att det har blivit förstört. De säger att bordet blivit förtört efter hand och att det faktiskt inte är något de ska behöva betala. Det är bara den lilla detaljen att jag har haft det bordet i ett år innan och det har inte hänt mer än det jacket som var från början. Väldigt konstigt att det har gått sönder helt utan att de har gjort något.

Jag anser att om man tycker att det är något fel när man ska hyra någon annans lägenhet, ostädat eller liknande, så måste man ju tala om det. Inte skita i att städa när man ska flytta ut. Inte heller kan man bara strunta i att tala om att saker förstörs. Speciellt om det är så "att det bara förstörs av sig självt".

Jag kan inte heller tycka speciellt synd om dem för deras extrema situation, eftersom det finns massor av människor som lever i extrema situationer hela tiden och ändå får se till att lösa problemen som finns. Och kan man inte det får man se till att anlita någon som gör det. Jag blir vansinning på alla dessa männsikor som man bara får skit tillbaka av.

Eftersom deras extrema situation är så just extrem så får jag, trots att jag haft migrän fyra dagar i rad och tillochmed var på akuten igårkväll och fick en spruta för att det skulle gå över, städa upp deras skit.

Att sedan tyket säga "jag kanske borde prata med din mamma, hon verkar ha mycket åsikter" när hon frusterad som få står intill mig för att påminna mig om allt skit som var i lägenheten. Jag är faktiskt en vuxen människa som kan ta mina egna saker. Jag hade gott om egna resonemang till skillnad från dem. Vissa männsikor är man glad att man bara kan strunta i framöver. Jag hade dessutom överseende med att de inte har några pengar för hyran för dessa dagarna som precis vart och sagt att jag kan få dem så fort de kan lösa det. När jag nu ska städa hela lägenheten efter dem tänker jag minsann inte ha något överseende. Jag ska ha mina pengar nu och sedan inte ha mer med dem att göra. Jag kan inte heller förstå hur man kan bråka över pengar som man inte ens betalat själv.
Till det hela hör dessutom att jag hyrde ut min lägenhet en extra månad till dem för att de inte hade någonstans att ta vägen innan de fick sin nya lägenhet. Jaha, varsågoda! Dessutom ringde jag imorse och frågade vilken tid jag kunde komma och hämta nycklarna. De bestämde tiden! Jag sa en extra gång att det inte spelade mig någon roll alls. Nä, tiden var bra. Sen får jag skit för att jag "stressat" på dem, att de inte hann städa.
Om jag ska tala om saker för dem och vara så jävla noga kan ju de säga till mig att deras dotter är sjuk, att de inte hinner klart förrän senare. Inte fan kan jag räkna ut det själv!

Åh, suck! Vissa saker kommer man fan inte undan hur mycket man än anstänger sig. Jag vill inte beblanda mig med männsikor som bara ger mig ilska och dåliga energier. Men som sagt, en del kommer man inte undan.

Det var inte tanken att detta skulle bli ett sånt hatinlägg. Jag tänkte bara skriva av mig och jag tror att detta inlägget kanske inte "makes sense". Jag säkert glömt hälften. Jag skiter i vilket. Huvudvärken har givetvis kommit tillbaka, nu ska jag äta och sedan sova. Imorgon måste jag städa lägenheten. Jippi!