blancoazucena

Jag börjar faktiskt överväga att titta runt efter nya AuPair-familjer inför hösten.
Helst av allt vill jag stanna kvar i Sverige, samtidigt som jag vill se lite av världen och låta spontaniteten vara igång. Hur ska jag få ihop det?

Jag vill gärna veta vad som händer efter sommaren och AuPair är faktiskt inte helt fel. Jag ska bara hitta en familj som gillar att resa och som har antingen små barn eller ganska stora. Kräsen? Jajamen! :) Tyvärr finns det inte så många som har det så. Iallafall inte som också faktiskt verkar trevliga och är sådana som man vill vara hos. Önska kan man ju, eller hur!

Det känns lite passerat men det fixades lite grann inför påsken förra helgen. Mille var den som fixade mest!


Hmm... nöjd eller inte?

Denna veckan har svischat förbi snabbare än någonsin så uppdateringarna har kommit lite på efterkälken.
 Det får nog bli en del uppdateringar idag istället!

Igår fick jag världens migränattack på jobbet och kunde knappt ens gå upp för trappan. Tur för mig så ligger apoteket bara en minut bort och det värsta försvann med tabletterna. Dessvärre fick jag stressa igenom inhandling av mat som gjorde att det kom tillbaka. Däckad låg jag sedan i sängen hela kvällen.
Antingen är man jätteglad att Mille finns i de lägena eller så är det fruktansvärt. Fruktansvärt är det då han inte fattar hur dåligt man mår och han själv är lite speedad och gapar&skriker. Underbart är det när han kryper ner i sängen brevid en och klappar på huvudet. Han frågade om jag hade ont där (på pannan), när jag sa ja, så klappade han där. Han frågade om jag hade ont där (i tinningen), när jag sa ja, så klappade han där.
Så höll han på en stund tills han höll båda händerna på huvudet och sa "Har du ont där i"? När jag svarade ja, sa han "Jag kan inte öppna där".

Älskade gullunge.

Jag förklarade för Mille, som redan vet detta väldigt väl, att inte låta Freija slicka honom i ansiktet när hon har ätit bajs. Bara att hon äter bajs tycker jag är äckligt. Ännu äckligare är det att hon ibland luktar bajs. Förstår ni hur äckligt det är när hon slickar Mille i ansiktet? Jag hoppas att det försvinner med åldern på henne och att hon växer ur det där beteendet! Tillbaka till saken, jag sa iallafall till honom "Låt henne inte slicka i ditt ansikte, hon har ju bajs i munnen och då får du bajs i ansiktet". Mille kontarar då med "I Bajsiktet?"
Vad svarar man, mer än att skratta åt den underbara kommentaren? Ingenting. Det gjorde min dag.

Idag är jag hemma då jag av någon konstig anledning vart sjuk inatt. Tyvärr så vilade jag bort hela förmiddagen och nu har jag precis tittat på "I rymden finns inga känslor". En sån himla bra film! Jag vart helt såld! :)
Unge herr Skarsgård är ju helt fenomenalt bra i denna filmen. Vilken tur att jag valde att se just den! 
Man känner sig riktigt upprymd av sådana filmer! Rekomenderas!



Det var också lite roligt att helt plötsligt spelades en TTA låt i filmen! Efter en stund spelades också en Embassy låt. Kul!


Nu ska jag gå ut och sätta mig på altantrappan och lapa lite sol så att hunden får komma ut lite!

Från början kan det vara ganska kul att leka med Freija...



...men det brukar gå över efter en stund...

Vi hade finbesök häromdagen och vi passade på att sitta ute i den underbara solen, rädda humlor från att drukna, äta tomatsoppa och gå på promenad. Lovely!

Idag blev det frukost på altanen i den underbara solen och värmen. Det blåser väldigt lite på vår tomt och på altanen är det nästan vindstilla. Där satt jag i en kort kjol och t-shirt. Det var inte helt fel kan jag lova!
När vi satt där så flög det förbi både humlor och fjärilar, underbart!

Jag sitter framför datorn men sneglar lite över skärmen till tv:n. Där rullar Ullared. Jag vill också åka dit och köpa massa strunt! Eller jag skulle behöva åka dit och köpa massa strunt. Det är ganska kul att köpa strunt.
Jag får nog vänta till nästa månad, då ska jag lura med mig min mamma. Hon får köra! :)

Victor och pappa åkte precis iväg till träningsläger. En kvart innan de åkte fick Victor reda på att pappa skulle med. Han blev väldigt nöjd med det. Sedan kom han på att om pappa ska med betyder det att de kommer köra en del fys. Helt plötsligt inte riktigt lika nöjd. Sedan somnade Mille gott i soffan, i en precis lika skön ställning som jag visade för några dagar sen. Detta betyder att det bara är tjejer hemma idag. Girls Night!! Woho!

Om vi inte låtsas om att det är halv storm ute så finns det väldigt mycket underbara vårtecken.
Knoppar, vårblommor och inte minst fågelkvitter. Jag gillar't!

Nu är våren kommen

"Nämen så kul att alla äntligen är hemma. Det har varit så synd om mig idag. Om ni bara visste! Alldeles ensam i en himla massa timmar. Nu behöver jag leka av mig. Jag vill få kärlek och mysa i solen. Jag vill att någon går ut med mig. Åh, va kul - vi går ut! Nu ska han allt få Mille, en knuff här och där dör man ju inte av, dessutom är det fantastiskt roligt att tackla honom och se hur han flyger som en vante. Titta - där borta de ligger på marken! Undra vad de gör för något roligt, bäst jag skyndar mig dit! Määh, det var ju ingen roligt alls. Fota blommor? Vad ska dom med det till? Och plocka dom, varför då? Varför tittar ingen på mig? Hallå? Lite uppmärksamhet!? Här är jag!? Nehe, då äter jag väl upp blombuketten då! Shit, jag kanske inte skulle gjort så... Men jag fick iallafall uppmärksamheten!"

Nu är jag på jobbet och det är fantastiskt skönt att vara tillbaka efter ett par dagar hemma i sängen.
Lunchen ska spenderas med att söka jobb och utbildningar!

Ha en go' dag allesammans!!

När jag läser vad folk skriver på sin status ibland på facebook blir man nästan mörkrädd. Det kan verkligen handla om allt mellan himmel och jord. Jag vet inte om jag skriver något särskilt intressant heller men jag skulle inte skriva saker som sårar andra eller saker som gör att folk undrar över vad fan jag tänker med. Visst kan man skriva en arg kommentar då och då när folk säger eller gör oväntade och konstiga saker. Jag försöker också att inte dra alla över en kam och jag kan verkligen undra vad de tänker som skriver saker där.

Jag har haft många diskussioner med folk den senaste tiden med folk om just facebook och det visar sig att generationen äldre och lite äldre inte förstår sig på det. "Varför skulle någon bry sig om vad jag gör" låter det. Ja, det kan man undra. Faktum är att jag inte har något bra svar på det. Jag förstår hur de tänker och vad de menar men jag tycker inte att det finns något som helst konstigt med det. Jag kan tycka att det är tråkigt att facebook och andra internetsidor får folk att umgås mindre men jag tycker samtidigt att det är fantastiskt bra att kunna använda sig av något så bra när man jobbar helt annorlunda tider än sina vänner, eller när man ligger hemma sjuk och behöver lite underhållning, kanske bara för att få lite uppdatering i folks liv som man inte träffar så ofta.

Men tillbaka till anledningen att jag skriver detta inlägg just nu. En ur generationen "lite äldre" skrev på sin status förut att hon undrade var alla 23-åringars kraft är? De orkar ju ingenting, vad ska de orka i 40års åldern då? Jag förstår vad hon menar samtidigt som det retar ihjäl mig. Jag vet att det finns många slappa ungdomar och att det verkar vara ett problem. "Om du bara visste hur det var på min tid", det är så förnedrande att säga så. Jag kan tycka att det finns en anledning att saker och ting är som de är och att det faktiskt är så att allting ändras med tiden. Tro fasen att ungdomar är latare med tanke på dagens teknologi. Skulle man vilja så skulle man knappt behöva lämna hemmet längre. Men. Sen är det faktiskt så också att dagens situation på arbetsmarknaden verkligen drar ner ungdomarna tills deras självkänsla ligger på noll, eller tillochmed minus. Jag hade en sån himla tur som fick en praktiktjänst och jag kan inte beskriva hur glad jag är för den och hur mycketdet ger mig och hur mycket jag ger av mig själv för att vara där och för att jag trivs.
Det är också en så stor del i det hela, att trivas med det man gör och trivas med människorna man jobbar med. Jag vill inte på något sätt försvara slappa ungdomar, då jag kan få spratt på dem själv, men jag vill förtydliga att alla inte är likadana. Jag kan bara gå till mig själv. Folk kan tycka att jag är jätteslapp och inte gör så mycket som ungdomarna gjorde förr för sina jobb o.s.v. men jag vill inte känna att jag mår ännu sämre av det jag gör. Jag vill känna att jag är riktigt jävla bra, att jag behövs och att jag gör något bra för andra. Kanske är ämnet lite extra känsligt eftersom jag har så oerhört mycket huvudvärk som jag vet att folk inte tar/ har tagit på allvar. Hade jag kunnat så hade jag mer än gärna sluppit huvudvärken och jag kan irritera ihjäl mig på folk som erkänner att de använder huvudvärk som en ursäkt. Jag har tyvärr mött en del sådana. Det är också en av sakerna som är så fint med de jag jobbar med nu. De vet att jag har problem med huvudvärken och att jag måste jobba med det.
På alla mina tidigare arbetsplatser så kan jag tycka att folk haft svårt att förstå hur jobbigt det är med värken och att de tror att man använder det som en ursäkt för att slippa undan saker och ting.

Kontentan av detta: Visst finns det gränser men man ska vara försiktig med alla dra alla över en kam.

Igår fyllde Tilda 10 år!! Tjooho!



Grattis lilla stora du! :)

Precis såhär sur kan man bli om man inte får lov att kasta någons samlade snäckor och stenar i havet.
Han är rolig att ha att göra med nu förtiden. Jag lovar!

Förutom traumat med mitt hår har helgen varit fin. I lördags var jag och fotade Tilda och alla andra barn och ungdomar som deltagit i ett karateseminarium. Det var runt 100 barn som deltog och en japan som höll i det hela. Jag blev förvånad över hur många som vågade fråga honom saker efteråt, han pratade ju bara engelska. De var väldigt duktiga och tålmodiga men efter ett tretimmars långt träningspass märktes det att koncentrationen och orken var nere på minus. Betyget var att det var jobbigt, men väldigt roligt. Stolta ungar trängdes sedan för att få en autograf av tränare Nukina bestående av japanska tecken.



Efteråt blev vi, efter lite tjat från kocken, bjudna på fantastisk lunchbuffé på Storgatan 1.
Kocken där är så fin att vi inte kunde motstå.




Eftersom det numera är så ljuvliga ljusa kvällar så tog vi oss en liten tripp ner till havet med hund och barn.
Jag älskar havet och det är så underbart rogivande. Kanske var det inte så lugnt och härligt just denna gången eftersom vi hade tre ungar och en galen hund med oss! :) Fint var det iallafall!



Idag har det vart städning och handling på schemat då lillasyster fyller tio år imorgon och då blir det kalas!

Håret var fortfarande klippt när jag vaknade och ångesten lika stor. Damn!
Dags att försöka vänja sig helt enkelt.

Lägg märke till en tappade nappen på golvet...

Okej, nu har ångesten över mitt hår kommit. Jag visste det.
Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att jag ser mer ut som en kille nu.
Dessutom så ser jag yngre ut. Så med mina härliga röda prickar i fejjan ser jag allstå ut som en fjortiskille.
 Inte så hett.

Jag vet att håret växer ut igen, okej. Men som jag slitit för att ha mitt långa, fina hår. O så klipper jag av 10-15 cm och klipper halvlugg. Jag tror jag tappat det. Totalt.

Det är tur att det är helg nu så jag får tid att vänja mig vid det. Kanske är jag löjlig? Antagligen.
Jag får sova på saken.

Jesus amalia! Jag har klippt mig. Massor.
Kan ni fatta? Det kan inte jag!