Dagens ungdomar
När jag läser vad folk skriver på sin status ibland på facebook blir man nästan mörkrädd. Det kan verkligen handla om allt mellan himmel och jord. Jag vet inte om jag skriver något särskilt intressant heller men jag skulle inte skriva saker som sårar andra eller saker som gör att folk undrar över vad fan jag tänker med. Visst kan man skriva en arg kommentar då och då när folk säger eller gör oväntade och konstiga saker. Jag försöker också att inte dra alla över en kam och jag kan verkligen undra vad de tänker som skriver saker där.
Jag har haft många diskussioner med folk den senaste tiden med folk om just facebook och det visar sig att generationen äldre och lite äldre inte förstår sig på det. "Varför skulle någon bry sig om vad jag gör" låter det. Ja, det kan man undra. Faktum är att jag inte har något bra svar på det. Jag förstår hur de tänker och vad de menar men jag tycker inte att det finns något som helst konstigt med det. Jag kan tycka att det är tråkigt att facebook och andra internetsidor får folk att umgås mindre men jag tycker samtidigt att det är fantastiskt bra att kunna använda sig av något så bra när man jobbar helt annorlunda tider än sina vänner, eller när man ligger hemma sjuk och behöver lite underhållning, kanske bara för att få lite uppdatering i folks liv som man inte träffar så ofta.
Men tillbaka till anledningen att jag skriver detta inlägg just nu. En ur generationen "lite äldre" skrev på sin status förut att hon undrade var alla 23-åringars kraft är? De orkar ju ingenting, vad ska de orka i 40års åldern då? Jag förstår vad hon menar samtidigt som det retar ihjäl mig. Jag vet att det finns många slappa ungdomar och att det verkar vara ett problem. "Om du bara visste hur det var på min tid", det är så förnedrande att säga så. Jag kan tycka att det finns en anledning att saker och ting är som de är och att det faktiskt är så att allting ändras med tiden. Tro fasen att ungdomar är latare med tanke på dagens teknologi. Skulle man vilja så skulle man knappt behöva lämna hemmet längre. Men. Sen är det faktiskt så också att dagens situation på arbetsmarknaden verkligen drar ner ungdomarna tills deras självkänsla ligger på noll, eller tillochmed minus. Jag hade en sån himla tur som fick en praktiktjänst och jag kan inte beskriva hur glad jag är för den och hur mycketdet ger mig och hur mycket jag ger av mig själv för att vara där och för att jag trivs.
Det är också en så stor del i det hela, att trivas med det man gör och trivas med människorna man jobbar med. Jag vill inte på något sätt försvara slappa ungdomar, då jag kan få spratt på dem själv, men jag vill förtydliga att alla inte är likadana. Jag kan bara gå till mig själv. Folk kan tycka att jag är jätteslapp och inte gör så mycket som ungdomarna gjorde förr för sina jobb o.s.v. men jag vill inte känna att jag mår ännu sämre av det jag gör. Jag vill känna att jag är riktigt jävla bra, att jag behövs och att jag gör något bra för andra. Kanske är ämnet lite extra känsligt eftersom jag har så oerhört mycket huvudvärk som jag vet att folk inte tar/ har tagit på allvar. Hade jag kunnat så hade jag mer än gärna sluppit huvudvärken och jag kan irritera ihjäl mig på folk som erkänner att de använder huvudvärk som en ursäkt. Jag har tyvärr mött en del sådana. Det är också en av sakerna som är så fint med de jag jobbar med nu. De vet att jag har problem med huvudvärken och att jag måste jobba med det.
På alla mina tidigare arbetsplatser så kan jag tycka att folk haft svårt att förstå hur jobbigt det är med värken och att de tror att man använder det som en ursäkt för att slippa undan saker och ting.
Kontentan av detta: Visst finns det gränser men man ska vara försiktig med alla dra alla över en kam.
