blancoazucena

Det var en gång fyra människor; Alla, Någon, Vemsomhelst och Ingen.
Ett viktigt jobb måste utföras och Alla var övertygade om att Någon skulle göra det.
Vemsomhelst kunde ha gjort det men Ingen gjorde det eftersom det var Allas jobb.
 Alla tyckte att Vemsomhelst kunde göra det men Ingen insåg att Alla inte skulle göra det.
 Det hela slutade med att Alla skyllde på Någon när Ingen gjorde vad Vemsomhelst kunde gjort.

Visst är han fin, min söta kusin!?

Underbara lördagkväll! Jag älskar helgkvällarna med familjen. Idag är också kusinvitamin Joel här och ska sova över. Supermys! Vi har tagit på oss pyjamas, målat naglarna och ska snart äta hamburgare. Efter det ska vi mysa i soffan med ostbågar och godis. Som sagt, supermys!!
Lägg märke till de fint målade naglarna!


Jag var idag och jobbade ett par timmar på Storgatan 1. Det gick över förväntan och det var verkligen kul med lite omväxling! Jag gillar ju när det händer något hela tiden och man slipper stå och vänta av tid eller behöver fråga någon vad man ska göra hela tiden. Så det var roligt!!

Nu ska jag ner och äta gott! Kram på er!

(Ni ser den tröjan Mille har över pyjamasen? Mamma rensade bland gamla, små kläder. Mille såg denna. Med en drake på. Tror ni den var tuff? Jajamen! Den ska han ha på sig, hela tiden. Storlek 56. Är det inte härligt?)

Igårkväll efter jobbet åkte jag och ordnade med mat för att åka till Sara och ha myskväll.
Det var jättelängesen vi var själva och bara tog det lugnt och myste. Vi gjorde det jämt förr och det kändes verkligen precis som det gjorde då. Så jäkla mysigt att bara vara vi, tjöta skit, äta dipp och titta på idol.
Myskvällar hemma är klart underskattat! Mer hemmamys åt folket!

Tack fina Sara, precis vad jag behövde!

I vår familj, som minsta syskonet, gäller det att vara van.
Här gäller det att inte bli rädd när man helt plötsligt får en halloweenmask uptryckt i ansiktet.
Första kortet lägger han inte märke till masken mer än att han blir sur för att Vic är jobbig.
"Vilken Stolle", är nog ungefär det han tänker...

Häromdagen när mamma skulle till läkaren så skulle jag passa Mille. Vi åkte med till Kungsbacka och efter att jag fått lite liv i en snarkande Mille bestämde vi oss för att gå till gamla vattentornet i Kungsbacka.
Jag har vart där uppe en himla massa gånger med skola, fritids och bara på promenad. Där uppifrån ser man hela Kungsbacka och ändå bort till fjorden och Onsalahalvön. Det är väldigt fint där uppe, speciellt en så fin höstdag som vi var där! Mille tyckte att trappan upp var mer spännande än att man faktiskt ser så mycket när man väl kommer upp. Han tyckte det var kul att man såg havet, sen ville han vidare. Vi försvann då in i skogen bakom. Där gick vi. Jag och Mille. I den supermysiga skogen. Livskvalité, jajamensan!

Förövrigt så är det 187 trappsteg upp. Jag vet inte om jag tycker att det låter som mycket eller lite men jag kan säga såhär; Det är jobbigt att gå upp! Om inte för att man blir alldeles yr i huvudet så är det för att trappstegen, trots renovering, är ganska ojämna. Här ska ni få se!

Uppför


Fantastisk bokskog och trappan neråt

Här kommer de utlovade fotona från Victors kalas. Inte särskilt många och inte heller särskilt bra, men mysigt hade vi!

För övrigt vill jag bara tillägga att min farbror har den mest sjuka fantasin jag någonsin vart med om.
Är det någon man ska leka med, och dessutom dö av skatt under tiden, så är det givet med honom!

Är man iPhonenörd så är man...

Mys hemma utan mamma och pappa


Tandlossning


Legolek


Såhär trött blir man efter allt lego lekande...


O så ett foto på min fina mamma

Liten Mille genom spegeln

Ibland är det svårt att börja skriva i ett nytt inlägg. Idag är det svårt, jag vet inte vart jag ska börja!

Jag kan börja med att säga att det dåliga uppdateringen beror på att jag har jobbat de sista dagarna. Som jag skrev i ett inlägg för ett tag sen så blir man galet trött när av att jobba när man inte är van vid det. Jobbar man bara ett par dagar i veckan så blir man helt död i huvudet av någn anledning när man kommer hem. Kanske blir det lite värre av att jag jobbar som vikarie och hoppar runt mellan klasser och fritids med olika rutiner och massor av barn. Jag klagar dock inte! Jag får träffa så många fina barn och man får ut så mycket av det. Deras enorma ärlighet och fina sätt att se på sin omgivning, vilket smittar av sig. Vem tycker inte om att sväva på rosa moln då och då? Givetvis blir de fluffiga rosa molnen kolsvarta emellanåt men det fina väger över!

Jag tror att jag skrev här om ungdomsjobbet jag sökte? Hursomhelst är det på Individ och familjeomsorgen, där jag mer än gärna vill jobba när "jag blir stor". Jag sökte det och tänkte att jag givetvis var bland en av de som skulle få komma på intervju eftersom jag faktiskt har ett så stort intresse för det. När jag började bli lite otålig här i veckan så ringde jag och fick svaret att de gärna vill ha någon med vana av sekreterarjobb och dator o.s.v.
Hon sa att hon fortfarande skulle ha mig i bakhuvudet men att de som sagt helst är ute efter något annat.
Jag tänkte att det var kört och la ner det helt och hållet. Jag bestämde mig då för att plugga på halvfart medan jag kan jobba på skolan. Tror ni inte att hon ringer då och säger att jag trots allt är en av tre som ska få komma på intervju. Av ca. 60 sökande! Det känns rätt bra! Och just nu känner jag att även om jag inte skulle få det jobbet så har jag faktiskt blivit utvald, utan erfarenhet!

Lustigt nog har jag precis blivit tillfrågad att ta ett vik på ett par dagar i veckan, några veckor på skolan.
Dessutom så ringde de från Storgatan 1, en väldigt populär resturang i Kungsbacka, och frågade om jag vill hoppa in där och jobba. Dit ska jag faktiskt idag!

Visst är det konstigt? Att gå från att inte ha något till att få massa erbjudanden. Roliga erbjudanden dessutom!

Jag håller på att göra en backup på mina foton från 2009 och 2010. 147 GB är det på. Sjukligt? Kanske.

Hur som helst, jag ville visa något som jag tyckte var lite roligt. Jag öppnade mappen med foton från när Mille var nyfödd och vi var och hälsade på på BB och så visade jag Mille. Helt plötsligt kom det fram ett foto när han fullkomligt gallskriker. Milles kommentar; "Aj, han har ont. Hon har slagit sig i väggen där bak".
Just nu har han inte riktig koll på vad som ska vara hon och han men i samma mening? Eller så kanske han kommer ihåg något från den stunden som inte jag kommer ihåg! :)



Jag ser iallafall ganska cool ut tycker jag med tanke på den inte så glada bebisen i mina armar...
 


Jag vet inte hur noga ni ser där men när Mille föddes, för sent, så var han torr som bara den så han såg ut som en ödla. Hans öron var intryckta i huvudet. Hans näsa var intryckt och var därför väldigt bred. Dessutom var hans panna också lite "nertryckt" så han gav ett ganska bekymrat intryck de första dagarna. Tänk att han, trots det, var så fantastiskt fin!

Jag kan inte fatta hur fort veckorna går! Jag tycker att veckorna går fort när man inte jobbar, men det är ingenting emot hur fort tiden går när man jobbar. Visserligen har jag bara jobbat två dagar denna veckan men vilken skillnad det gör!

Igår var dock en riktig mardrömsdag. Jag vaknade med huvudvärk, som vanligt. Förmiddagen bestod av ärenden i Kungsbacka och jag skulle börja jobba klockan ett. Problemet var bara att jag kände mig värre och värre under förmiddagen men när man jobbar som vikarie så går det inte att ringa samma dag, några timmar innan man ska jobba, dessutom på en fredag eftermiddag, och säga att man är sjuk. Det var helt enkelt bara att pina sig igenom. Som tur var så hade jag väldigt snälla barn denna gången som underlättade eftersom jag var på ett nytt ställe.
Jag hade stängning av hela huset och det är en del att komma ihåg. Visst är det egentligen inga problem med stängning men jisses så man stressar upp sig! Något så kopiöst också! Jag gick runt fya gånger och tittade så jag hade gjort allt som det stod på vikarielappen och kolla så alla fönster var stängda och dörrar låsta, kökskrafter avstängda o.s.v. Man blir nästan lite tokig. Precis innan jag larmade på och skulle gå ut så kom jag på att det fanns en till igångsdörr som jag borde kolla om det var låst, vilket den inte var. Tur var det väl att jag kollade den för annars hade det ju varit kaos. Dessvärre blev jag ännu mer stressad! Till det hela hör också att jag skulle klarat mig utan nyckel och när jag väl larmat på skulle dörren bara gå igen av sig själv. Som tur var fick jag en nyckel iallafall, utifall att liksom. Så när larmet piper och piper och piper och aldrig slutar pipa så blev jag så stressad av det och dörren gick inte igen. Panik! Alla larm låter ju olika så man har ju inte en aning. Tillslut fick jag igen dörren och gick till ett av de andra fritidsen och de sa till mig att om larmet hade gått så hade det hörts ända till Kungsbacka, så jag kunde vara lugn. Bra! Ändå sitter man och går igenom allt igen flera gånger under kvällen och på natten när man vaknar till. OMG! På ett sätt älskar jag att vara vikarie och framförallt på den skolan men ibland kan jag känna att det hade varit skönt att vara på ett och samma ställe där man vet hur saker och ting fungerar.

När jag sedan kom hem skulle jag vara barnvakt, mamma och pappa skulle till Cabaret Lorensberg. Jag, med min huvudvärk var väl inte sådär speciellt tålig mot Milles alla upptåg och vid ett tillfälle bröt jag samma för en kort stund i mängder av tårar. Mille försökte skoja med mig och göra mig glad så det gick över väldigt fort men Mille måste ju undrat! "Va hon var känslig då"! Vi hade också planerat på förmiddagen jag och mamma att Mille bara skulle sova en kortis på förmiddagen så att han kunde somna tidigt. Jag tror att Mille hörde att vi sa det för han gjorde allt för att hålla sig vaken så länge det bara gick. Inte ett tecken på att vara sömning förrän klockan närmade sig halv tio. Då fick han titta på Pingu och Bilar på min telefon i soffan och hans ögon gick i kors. Precis när han håller på att slockna så är det precis som att han kom på sig, "Jag kan ju inte somna!" så han hoppade upp ur soffan för att leka. O där satt jag, helt paff! Jag trodde nog mer eller mindre att han faktiskt nästan sov. Skitstövel, som han hade sagt själv! När klockan var kvart över elva så tog jag med mig ungen, som tjöt som en gris, borstade tänderna och gick upp i sängen. Han var så trött att han somnade i min famn, gråtandes. När jag la honom i sängen snyftade han länge, i sömnen, innan jag gick ner igen. Helt slut. Dagen igår höll på att ta kål på mig! När jag sedan lägger mig, dödstrött, så mår jag illa också. Vaknat flera gånger inatt och mått riktigt piss. Som om det inte vore nog redan innan liksom.

Så idag, ska jag inte göra något. Ingenting alls. Bara chilla och ta det väldigt lugnt!

Jaha ja, där fick ni en lång utläggning igen ja!

Nu finns Håkans nya skiva i vårt hus.
Med resensioner som bara gett femmor så är jag mer svårtflörtad än någonsin.
Kan det verkligen vara så bra? Upp till bevis!

Varning för lååångt inlägg!

Denna dagen känns ungefär som en tredubblig dag och nu är jag så trött att mina ögon går i kors.

Idag har jag:
Varit på arbetsförmedlingen och efter det tvättat och dammsugit bilen i Kungsbacka.
Varit och kollat vad bilen är värd Göteborg för att sedan åka tillbaka till Kungsmässan i Kungsbacka för att lämna tillbaka mammas tröja som blev förstörd i tvätten innan jag skyndade vidare till sjukgymnasten innan jag sen åkte tillbaka till Kållered för att sedan åka till Vallda och handla på vägen hem.

Givetvis var jag inte själv utan Mamma o Mille vart också med! Visst, det kanske inte låter så mycket men jag är trött! :) Både arbetsförmedligen och sjukgymnasten tar på krafterna att besöka. Och inte prata om att vara i butiker med Mille. Oh my god! Han är som en virvelvind som drar runt nu mera. Inte en lugn stund.

Jag sa till mamma att man känner som att luften pyser ut ur en när man varit på ställen som arbetsförmedlingen. Tänk er, som en stor ballong som man gör ett pyttelitet hål i. Man hör ett irriterande pysande och man känner hur man blir mindre och mindre fast det går ganska långsamt. Just idag blev jag dock mött av en väldigt fin man på arbetsförmedlingen. Han frågade mig hur det var när vi gick mot hans kontor och jag svarade som man alltid gör. Lite käckt sådär "Jodå, det är bara bra!" Han trodde inte på mig tydligen för när vi satte oss ner så tittade han på mig o så frågade han igen; "Hur mår du"? Jag blev lite chockad och försökte först att säga att det är bra men sen tänkte jag, vad vinner jag på det? Det är faktiskt för min skull som jag är där. Jag svarade honom då med att jag tycker det känns helt hopplöst att bli inskriven i en ny omgång med samma smörja som det vart i all evighet innan och jag tycker att det är omänskligt att behöva utstå all de press det blir, fel typ av press. Jag talade också om att den enda anledningen att man utstår är den löjliga lilla pengen man får av det, som egentligen inte är värt det. Han gjorde sedan allt han kunde för att hjälpa mig. Han ringde tillochmed till kommunen för mig för att lägga in ett gott ord för mig och se om hans kontakter där kanske kunde hjälpa till. Det är faktiskt människor som han som gör att man orkar fortsätta åka i denna karusellen som aldrig stannar. Som gör att man faktiskt mår lite mindre illa. Jag är alltså väldigt glad över att jag fick honom som handläggare nu.
Ändå finns känner man att man pyser lite grann när man går därifrån. När jag får ett jobb så tror jag att det där hålet kommer att lagas och jag kommer sluta att pysa och krympa. Jag hoppas, hoppas, hoppas, att jag får detta jobbet!

Sjukgymnasten är ju sedan tung att besöka för att det handlar så mycket om mig själv. Vad jag måste göra. Bara jag. Det finns ingen som kan göra det åt mig. Jag är på samma sätt där glad över den sjukgymnasten jag faktiskt har också tar mig på allvar. Det finns inte jättemånga som tar unga på allvar. Jag kan räkna upp dem som tagit mig, som individ, på allvar på en hand! Hursomhelst, nu har vi iallafall bestämt att det är stresshantering, QiGong som gäller för mig. Givetvis vanlig träning också, framförallt för att stärka nacke och mitt onda knä. Det känns faktiskt riktigt bra!

Mamma sa häromdagen att en blogg är lite som en dagbok, utan lås och nyckel.
Först tänkte jag att jag inte riktigt höll med, man skriver inte om sitt innersta. Men sen slog det mig nu när jag satt och skrev. Jag skriver kanske inte om det djupaste jag tänker eller om saker som känns lite på gränsen till privata. Kanske saker som rör andra runtomkring mig men jag tycker faktiskt att det kan vara ganska skönt att skriva av mig. Jag hoppas också att de som läser min blogg gör det för att man är intresserad.

Jag läste tidigare idag en blogg som en tvåbarns mamma från Kungsbacka har. Hennes innerlighet berör mig. Hennes sätt att skriva är så fint och jag kan inte någon gång tycka att hon går över gränsen. Hon visar öppet vad hon känner och skäms inte för det! Jag tycker hon är fantastisk som vågar, som ung mamma, tala om att livet inte alltid är en dans på rosor. Hon delar verkligen med sig av både det fina och det som känns tungt. Jag önskar att fler vore som henne!
Ni hittar hennes blogg här.

Jag ska försöka ta tillvara på det fina och lägga all min energi på det.
God natt fina ni och tack för att ni läser!

Idag känns det som att dagen gått lite i slow motion. Jag vet inte varför egentligen.
Frågar man mamma, som stressat som en tok inför kalas, så skulle hon nog inte hålla med.
Kalas idag för Vicke Vire. Många galna skratt med min helt normalt sjuka familj.
Ganska mysigt och trevligt faktiskt. Med världens längsta "Ja må han leva"- sång och
ett rekord slaget i längsta "O så den långa" blev det idag.


Skrattet var här, och Toddan var här och heja heja för Leffe-ettan var här
Och i vår glada gäng hade vi Eva som gäst o heja heja för Leffe-tvåan var här
Pandy var här, Millander var här och heja heja Lil'Weasy var här
Och i vår glada gäng hade vi Joel som gäst o heja heja för Puttrick var här
Mille var här, och Emil var här och heja heja för Tildis var här
Och i vår glada gäng var Casspros som gäst och heja heja för Farbror blå var här!

Foton kommer sen!

Hyllning till morbror från Liten.

En dag så berättade Mille för oss att vi har en drake på berget bakom vårat hus. Vi skrattde och trodde nog mest att han skojade till en början. Det var bara det att den där draken är faktiskt verklig för Mille. Draken är röd och Mille är rädd.Vi antar att han har drömt det för jag kan inte tänka mig att han har hittat på det själv. 

Häromdagen när jag var och fotade på baksidan så tänkte jag att det var en bra idé att ta med honom upp där, för att visa att det inte finns någon drake och att det inte är något att vara rädd för. Han total vägrade och eftersom jag redan var en bit upp så struntade jag i det. Tilda var däremot med på noterna och tog tag i Milles hand och sa att vi skulle upp. Där med basta. Mille satte igång med sin allra ynkligaste röst med lite gråt i halsen och sa "Jag är rädd". Uppåt gick det bra och väl uppe sprang han och Tilda runt och letade efter draken som, hör och häpna, inte fanns där! Han var så glad och på strålande humör. Nere i trädgården igen så såg han lite rädd ut ochg sa han till mamma att han hade sett draken uppe på berget. Knäppgök!

När jag läser nyheterna varje dag på nätet och med allt tråkigt som händer runt omkring i världen så tänker jag alltid på alla bekanta man har. Det finns så många människor som man bekant med, sånna som man pratar med väldigt mycket varje gång man går ut på krogen, släktingar på långt håll, gamla vänner som man inte längre har kontakt med o.s.v. som man inte har daglig kontakt med. Inte ens årlig kontakt med kanske. Varje gång det står något nytt hemskt som har hänt så tänker jag på dem och tänker att om det händer dem något, hur ska jag få reda på det då? Det kan ju ta en hel evighet!

Jag har en gammal vän som betyder världen för mig. Han hjälpte mig genom det svåraste i mitt liv och jag är honom evigt tacksam för att han fanns i mitt liv då, när jag behövde honom som allra mest. Jag kommer alltid att älska honom för hur fin han var mot mig och hur bra jag mådde i hans sällskap. Idag har vi inte någon kontakt, och det är precis som det ska vara. Men skulle det hända honom något så skulle jag verkligen vilja veta det. 
Vad ska man göra då? Jag tycker det är riktigt svårt, kanske har det med mitt kontrollbehov att göra?

Saker som detta kan jag tänka på i all evighet.

Man skulle kunna tro att jag dog under tiden jag var på arbetsförmedlingen eftersom jag inte uppdaterat sen dess. Och jag kan lova er att det hade varit befogat. Mannen som höll i uppstartsmötet kan ha varit bland det sämsta jag varit med om någonsin. All information han gav var frukstansvärt dålig. Hade jag fått gissa så tror jag att han inte ens visste vad det var han skulle prata om innan han kom dit, och han jobbar med detta. Skrämmande.
Han hade inga svar på frågor och tillmötegående har han nog ingen erfarenhet av alls. Dessutom så visste jag redan allt han sa. Allt. Som vanligt hade jag lika gärna kunnat hoppa över mötet, jag fick inte ut något alls utan det.

Inte nog med att jag var så trött på den stollen redan innan. Igår när jag stod i kö till gatuköket på torget i Kungsbacka så kommer han från ingenstans. Han tittar inte ens om det är någon som står och köar utan beställer, innan mig. När jag då sa "jag trodde vi hade kösystem här" så sa han "Jag trodde du höll på med barnet". Jag stod alltså i kö, bärande på min lillebror. Stollen jag pratade om blev genast ett praktpucko!
"Jag trodde du höll på med barnet, HÖLL PÅ med barnet". Åh, vilket stolpskott. Jag vet inte ens vad jag svarade på den knäppa kommentaren innan han säger " Du tror väl inte jag gör såhär med uppsåt, gå du före då"
Ja tack, det hade jag gärna gjort, om han inte redan hade beställt. Inte ens ett ursäkta fick jag av honom. Alla runtomkring skakade bara på huvudet. Kanske överreagerade jag en aning eftersom jag tyckte att han var bland det lustigaste jag mött dagen innan. Jag hoppas bara att jag får en annan handläggare på arbetsförmedlingen än honom. Annars kan jag ju alltid ta mig mig Mille till arbetsförmedlingen och säga "Jag har inte tid med er, jag håller på med barnet".
 
Om jag är lite bitter på lustiga människor som inte kan bete sig som folk?
Om jag är lite bitter på stollar som inte tar hänsyn till andra?
Om jag är lite bitter på att inte ha något riktigt jobb och behöva gå till praktpuckot ovan?

Ja, det kanske man kan säga.

Idag ska jag bara ägna mig åt sånt där som är riktigt roligt. Arbetsförmedlingen.


Feel my irony

Efter en, för mig snabb, frukost med tjejerna hemma hos Sara igår så blev det en tripp till Kungsbacka med massor av olika ärenden. Är det inte väldigt lustigt att alla saker man behöver göra hamnar på samma dag? Gärna samma tid på dagen också, så att det mesta blir lite på gränsen till för stressigt.

Kvällen firade vi VickeVire. Dock mest utan honom. Som jag tidigare nämt så sitter han mest på sitt rum numera och gör musik. Och visst är det bra men det är lite frustrerande att han varenda dag, precis vid middagsdags, är inne i ett sånt flow att han inte kan sluta. Alla går nog in och säger till honom minst två gånger var, tills han blir vansinning och man själv inte vill äta kall mat. Igår köpte vi pizza till middagen, efter Victors beställning.
Tror ni Victor kommer och äter när vi kommer hem med pizzan? Nej nej. Han kommer när vi andra har ätit lite mer än hälften av vår mat. Tråkigt tycker vi, men vi börjar vänja oss! :)

Ännu tråkigare är kanske att Sverige höll på att förstöra dagen med att förlora (inte så lite heller!) mot Holland!
Tur att vi hade det mysigt här hemma! 

Idag fyller stora lillebror 16 år. Låter som världens klyscha med jag kan faktiskt inte riktigt förstå att han är såpass gammal. Jag kan inte heller fatta att han går på gymnasiet och ännu mindre att när jag var i hans ålder så hade jag haft ett riktigt förhållande i över ett år. Plus att jag var rände runt överallt på helgnätterna. Jag kan inte begripa rikigt hur det kan vara samma ålder. Jag var ju mycket vuxnare än honom?!  Inte heller mamma och pappa kan förstå att jag fick vara ute så länge som jag var eller att jag åkte runt som jag gjorde. Dessutom får han faktiskt lov att övningsköra nu. Det känns inte okej, börjar jag bli gammal eller? Allt är väl relativt.





Jag älskar dig♥

Det har varit en ganska mysig helg. Igår var jag barnvakt för Mille. Vi var i vår fantastiskt höstfina trädgård och åt våra goda äpplen, lekte med katterna och jag fotade, givetvis! Jag har börjat tycka att det känns lite tråkigt att bara lägga upp foton på Mille men det är ju faktiskt så att han är den som inte gnäller när man fotar honom (fast han har faktiskt börja med det nu!) och han är också den jag spenderar mest tid med. Och visst är han så fin att man bara smälter när man ser honom?! :)

Idag när jag vakande så var låg det tjock dimma över ängarna som gjorde det omöjligt att se längre än till vår gärdesgård. Med miljoner av daggdroppar och massor av spindelnät var jag inte sen ut att fota i trädgården.
Jag har inte tittat på de fotona än men av 400 foton så måste ju några vara bra? Lider jag av något slags fotoberoende kanske? Borde jag kanske söka hjälp? :)

På eftermiddagen åkte jag, mamma och lillebror nr.1 till Göteborg för lite födelsedagsshopping för herr'n i sällskapet. Han fyller 16 år på tisdag.

Kvällen har mest bestått utav spotify, god mat och gott vin med familjen. Mille tyckte också att det var en bra idé att leta sig längst in i vår brödkorg där vi missat en stackars brödskiva som låg möglig, för att sedan äta upp nästan hela innan jag upptäcker det. Jag kan dock inte fatta hur det kan ligga något mögligt här hemma hos oss då bröd är det som äts allra flitigast här! Lite skit rensar magen? Kanske, det återstår att se!

När jag ändå håller på och avslöjar sådant som kan få folk att se mig som tokig så kan jag ju fortsätta! Han är så fin, så vacker i själen, en konstnär. Så älskad.



Idag kan man se hans nya video på svt-bloggen, Håkan Hellström. 
http://blogg.svt.se/psl/2010/10/04/extra-extra-videopremiar-hakan-hellstrom-river-en-vacker-drom/

Tänk att jag har så många fina små godingar, riktiga små änglapojkar runt mig.



 

Det finns ju många saker man väljer att inte skriva om på bloggen av olika anledningar. Vissa saker känns omlämpligt, vissa saker för privat och vissa saker bara väldigt olustigt.
En sak som jag valt att inte skriva om är andlighet och mediala saker, något som tar upp mycket av min tid.
Men det är fortfarande lite förbjudet och de som inte tror på sådana saker tycker ju med en gång att man är ganska knäpp, därför har jag valt bort det. Jag har vart hos ett antal medium de sista åren och igår var jag och Louise hos en som jag inte varit hos förut. Denna kvinnan ser det som sitt kall i livet och hon tar knappt några pengar för det samtidigt som det bara en är kvart hon håller på. Jag har varit hos Sveriges största medium och visst går inget att jämnföra med honom men visst kunde hon det hon gör. Det var lite svajigt och dessutom så bröt hon på polska vilket gjorde det hela ännu lite svårare. Det var nog värre för Louise som var hos någon för första gången samtidigt som hon sa saker till Louise som verkligen tyder på att hon kan sin sak! Kanske var det det jag var mest nervös över eftersom Louise, som alla andra, söker säkra bevis på att det hon säger stämmer.
Hon pratade mycket om mig som person och vad jag behöver jobba med, en del om framtiden med jobb och studier o.s.v. och ganska mycket om mina syskon. Jag tror att Louise fick ut mer av det än jag.

När jag och Louise sen kom hem så satt vi och pratade om detta med mamma och mormor länge vilket gjorde att vi blev så suga på att gå igen till någon som verkligen kan, som aldrig har ett enda fel! Han heter Benny Rosenqvist. Jag var faktiskt hos honom förra året och jag kan säga att det var bland det grymmaste jag någonsin gjort! Han hade telefontid igår och jag ringde jag beställde ny tid så den 18:e December bär det av till Malmö för ny medial sittning hos honom. Det ska blir så sjukt spännande! Den 18 var den närmsta tiden han hade, förstår ni då hur populärt det är att gå till honom? Är det någon som läst Carolina Gynnings andra bok, där står det mycket om honom.

'

Jaha, nu får vi väl se hur många av er som kommer dra sig undan! :)

Idag vart det äntligen dags för lite saknad skåneloppis. Det var bannemig på tiden!
Jag kommer inte ens ihåg när jag var på loppis här nere.
Tyvärr var den loppisen vi åkte på först som ett skämt. För er som inte varit på loppis i Skåne; Går man på loppis här nere så är det löjligt billigt, allt är som hittat liksom. Och det är ju det som är grejen, att man kan hitta så fantastiska saker för inga pengar alls. Det är till för fynd! Den första loppisen var därför lite som ett skämt. Jag hittade blandannat en fin liten trehjuling som hade vart toppen för Mille. Gammal och lite sliten men ändå fin så jag tänkte att det kanske skulle kosta max 50 spänn, inte ens det. Tror ni inte att gubben säger tre hundra? Tre hundra spänn! Normalt sätt hade den inte kostat nästan något. Jäkligt skumt.
När vi sedan åkte till nästa loppis gjorde vi det mest för att bara se om det eventuellt fanns något litet roligt kvar. Här är det ju så också att man står och väntar långt loppisen börjar och allt bra försvinner därför ganska fort.
Trots detta var det faktiskt där vi fyndade lite roliga saker. Jag ångrar däremot så himla mycket att jag inte köpte en väldigt gammal kamera som låg där på ett av borden. Den var så jäkla tuff! Åh, va jag ångarar det!!!

Efter loppisrundan var det dags för att återgå till jobbandet på Örums Norregata. Det var jäkligt blåsigt och kallt kan jag lova! Sådär kallt att man fryser länge efter man gått in. Vi har ätit så oerhört god mat och nu sitter jag och lyssnar när Milan-fansen sjunger ut IIIIIBRAAAAHIMOVICCCCC!  

Jag har nu sett ett litet mönster här på min blogg. Jag säger då och då (ganska ofta) att jag ska ladda upp foton för er men jag gör det aldrig. Jag har inte laddat upp foton på hur länge som helst. Ursäkta att jag är så tråkig!
Snart kommer det foton! Och då lär det komma många på en gång! :)

Jag tror att jag är lite kär i Olle i idol. Han är fin!

Om vi har jobbat idag må ni tro! Både ute och inne. Fast inne är det bara i källaren.
Där har jag vart hela dagen idag. Målat en massa. Alla rör har jag målat vita och även trappan är målad nu.
Vår lösning på allt är att man målar det vitt förstår ni! :) Jag har gett järnet idag i mina otroligt snygga "jobbarbyxor". Utan dem hade det inte blivit hälften så bra!  :)

Efter att ha sovit som prinsessor i mormors och morfars säng så har vi verkligen kunnat jobba ordentligt idag.
Snart ska vi åka och inhandla lite gott till kvällen för vi lär ju inte missa idol! :)
Morfar ska dock iväg med killen han är kontaktperson för och gå på handboll. Hemmalaget här i Ystad som ligger i toppen ska möta vårat hemmalag Aranäs ikväll! Aranäs har ju spelat jättebra tidigare, så det kan nog bli väldigt roligt att gå på!

Ska visa er lite härliga foton här från huset på Österlen. Synd att det är inte är så roligt väder, då hade jag också kunnat visa de härliga omgivningarna här!


Hoppas ni alla får en riktigt trevlig kväll! :)