blancoazucena

Varning för lååångt inlägg!

Denna dagen känns ungefär som en tredubblig dag och nu är jag så trött att mina ögon går i kors.

Idag har jag:
Varit på arbetsförmedlingen och efter det tvättat och dammsugit bilen i Kungsbacka.
Varit och kollat vad bilen är värd Göteborg för att sedan åka tillbaka till Kungsmässan i Kungsbacka för att lämna tillbaka mammas tröja som blev förstörd i tvätten innan jag skyndade vidare till sjukgymnasten innan jag sen åkte tillbaka till Kållered för att sedan åka till Vallda och handla på vägen hem.

Givetvis var jag inte själv utan Mamma o Mille vart också med! Visst, det kanske inte låter så mycket men jag är trött! :) Både arbetsförmedligen och sjukgymnasten tar på krafterna att besöka. Och inte prata om att vara i butiker med Mille. Oh my god! Han är som en virvelvind som drar runt nu mera. Inte en lugn stund.

Jag sa till mamma att man känner som att luften pyser ut ur en när man varit på ställen som arbetsförmedlingen. Tänk er, som en stor ballong som man gör ett pyttelitet hål i. Man hör ett irriterande pysande och man känner hur man blir mindre och mindre fast det går ganska långsamt. Just idag blev jag dock mött av en väldigt fin man på arbetsförmedlingen. Han frågade mig hur det var när vi gick mot hans kontor och jag svarade som man alltid gör. Lite käckt sådär "Jodå, det är bara bra!" Han trodde inte på mig tydligen för när vi satte oss ner så tittade han på mig o så frågade han igen; "Hur mår du"? Jag blev lite chockad och försökte först att säga att det är bra men sen tänkte jag, vad vinner jag på det? Det är faktiskt för min skull som jag är där. Jag svarade honom då med att jag tycker det känns helt hopplöst att bli inskriven i en ny omgång med samma smörja som det vart i all evighet innan och jag tycker att det är omänskligt att behöva utstå all de press det blir, fel typ av press. Jag talade också om att den enda anledningen att man utstår är den löjliga lilla pengen man får av det, som egentligen inte är värt det. Han gjorde sedan allt han kunde för att hjälpa mig. Han ringde tillochmed till kommunen för mig för att lägga in ett gott ord för mig och se om hans kontakter där kanske kunde hjälpa till. Det är faktiskt människor som han som gör att man orkar fortsätta åka i denna karusellen som aldrig stannar. Som gör att man faktiskt mår lite mindre illa. Jag är alltså väldigt glad över att jag fick honom som handläggare nu.
Ändå finns känner man att man pyser lite grann när man går därifrån. När jag får ett jobb så tror jag att det där hålet kommer att lagas och jag kommer sluta att pysa och krympa. Jag hoppas, hoppas, hoppas, att jag får detta jobbet!

Sjukgymnasten är ju sedan tung att besöka för att det handlar så mycket om mig själv. Vad jag måste göra. Bara jag. Det finns ingen som kan göra det åt mig. Jag är på samma sätt där glad över den sjukgymnasten jag faktiskt har också tar mig på allvar. Det finns inte jättemånga som tar unga på allvar. Jag kan räkna upp dem som tagit mig, som individ, på allvar på en hand! Hursomhelst, nu har vi iallafall bestämt att det är stresshantering, QiGong som gäller för mig. Givetvis vanlig träning också, framförallt för att stärka nacke och mitt onda knä. Det känns faktiskt riktigt bra!

Mamma sa häromdagen att en blogg är lite som en dagbok, utan lås och nyckel.
Först tänkte jag att jag inte riktigt höll med, man skriver inte om sitt innersta. Men sen slog det mig nu när jag satt och skrev. Jag skriver kanske inte om det djupaste jag tänker eller om saker som känns lite på gränsen till privata. Kanske saker som rör andra runtomkring mig men jag tycker faktiskt att det kan vara ganska skönt att skriva av mig. Jag hoppas också att de som läser min blogg gör det för att man är intresserad.

Jag läste tidigare idag en blogg som en tvåbarns mamma från Kungsbacka har. Hennes innerlighet berör mig. Hennes sätt att skriva är så fint och jag kan inte någon gång tycka att hon går över gränsen. Hon visar öppet vad hon känner och skäms inte för det! Jag tycker hon är fantastisk som vågar, som ung mamma, tala om att livet inte alltid är en dans på rosor. Hon delar verkligen med sig av både det fina och det som känns tungt. Jag önskar att fler vore som henne!
Ni hittar hennes blogg här.

Jag ska försöka ta tillvara på det fina och lägga all min energi på det.
God natt fina ni och tack för att ni läser!