Frustration
Jag känner just nu ganska mycket frustration. Över ganska många saker.
Jag känner frustration för att jag ska åka hem, för att jag inte vet vad jag ska göra i sommar och för att jag inte vet vart jag har en hel del männsikor. Det är så mycket jag vill ha uppklarat, som jag vill veta vad som händer med.
Som jag vill ha kontroll över.
Som den enormt kontrollkrävande männsika jag är så är det väldigt jobbigt att inte veta vad som händer eller vad jag ska göra för att hjälpa vissa situationer eller relationer. Mina relationer, andras relationer.
Av någon anledning gör jag gärna andras problem till mina egna. Något som jag blivit varnad att kloka männsikor att inte göra. De sa till mig att jag kan lyssna och stötta, men inte ta över problemen. Men hur kan man göra det? Hur kan det förväntas av en att man bara ska se på när situationer som man knappast kunde tro kunde bli värre eller mer invecklade? Jag kan inte det. Framförallt så vill jag inte det. Jag vill kunna hjälpa. När jag inte kan det, eller inte riktigt vet hur, så kommer en enorm frustration som en flodvåg över mig. Tanken är väl att vi ska hjälpa varandra? Jag har oerhört svårt att veta hur jag ska förhålla mig till massor av olika personer och problem.
Jag vill att allting bara ska vara bra, och glatt! Är det för mycket begärt?
Jag tycker livet är orättvist för vissa. Alldeles för orättvist.
Jag känner frustration för att jag ska åka hem, för att jag inte vet vad jag ska göra i sommar och för att jag inte vet vart jag har en hel del männsikor. Det är så mycket jag vill ha uppklarat, som jag vill veta vad som händer med.
Som jag vill ha kontroll över.
Som den enormt kontrollkrävande männsika jag är så är det väldigt jobbigt att inte veta vad som händer eller vad jag ska göra för att hjälpa vissa situationer eller relationer. Mina relationer, andras relationer.
Av någon anledning gör jag gärna andras problem till mina egna. Något som jag blivit varnad att kloka männsikor att inte göra. De sa till mig att jag kan lyssna och stötta, men inte ta över problemen. Men hur kan man göra det? Hur kan det förväntas av en att man bara ska se på när situationer som man knappast kunde tro kunde bli värre eller mer invecklade? Jag kan inte det. Framförallt så vill jag inte det. Jag vill kunna hjälpa. När jag inte kan det, eller inte riktigt vet hur, så kommer en enorm frustration som en flodvåg över mig. Tanken är väl att vi ska hjälpa varandra? Jag har oerhört svårt att veta hur jag ska förhålla mig till massor av olika personer och problem.
Jag vill att allting bara ska vara bra, och glatt! Är det för mycket begärt?
Jag tycker livet är orättvist för vissa. Alldeles för orättvist.
Kommentarer
Trackback
