blancoazucena

Idag är en såndär dag som livet känns mest konstigt och rubbat. När man känner sig besviken på de flesta och inte förstår meningen med något. När det mesta känns hopplöst. Jag har oerhört svårt att sätta ord på mina känslor och jag blir mest upprörd och när jag blir upprörd så kan jag ännu mindre sätta ord på det jag vill få ur mig. Just nu känns allt som ett enda stort virrvarr och jag vet varken ut eller in. Jag som tror stenhårt på att allt som händer och sägs har en mening, där finns något att lära. Idag undrar jag verkligen vad meningen är med vissa saker. Varför man ska straffas när man försöker få saker och ting att vara bra. Jag kan också undra varför inte alla människor är lika värda i allas ögon. Hur människor ibland kan bli helt blinda, eller kanske bara blunda. Sådana situationer tycker jag att jag hamnar i allt för ofta för att jag ska tycka att det är okej, för att jag ska hitta det som finns att lära. Jag kan önska att männsikor kunde både prata mer och tala om hur de känner samtidigt som att jag önskar att man också tänkte innan man öppnade munnen. Jag är inte guds bästa barn men jag försöker iallafall att se till folks bästa. Jag vill inte ha några tack, jag vill ha förståelse och kanske samma hjälp tillbaka.

Fy, detta blev ett riktigt dystert inlägg. Men fan alltså. Vad ska jag lära?

Jag kan bara säga att jag är ytterst tacksam att jag har så fina föräldrar som ställer upp i vått oh torrt när inte andra gör det. Tack älskade ni.